Nobbad igen! Fan, va jag hatar livet ibland. Jag tyckte verkligen att jag träffat en skitbra kille, att nu skulle det ordna sig. Nu skulle jag också få dejta, bli kär och ihop med ngn. Men icket. Den bra killen tyckte inte att det kändes spännande; trevligt, men inget pirr. Fan ta pirr!

Helvetes jävla kuk-pirr som inte fanns. Det här börjar bli mitt livs historia; flicka träffar pojke. Tycker att han är fin, får samma signaler tillbaka. Ses några gånger till. Det är trevligt, lättsamt och enkelt. Hon tänker att "va skönt det här är". Jag skulle kunna leva mitt liv så här. Med en snäll och rolig kille, som jag vill berätta saker för och veta saker om. Som jag vill hålla om hårt, kyssa och släppa alla hämningar med. Sen. Ingenting. "Jag kan ju lika gärna söga det nu. Jag tror inte att det här kommer att funka. Jag har inga starkare känslor för dig. Jag brukar veta tidigt om det kan bli ngt. Känns det inte spännande från början så kommer det inte sen heller. Du är en jätte-bra tjej och jag är så arg på mig själv för att jag inte är kär i dig."

Vadå kär i mig! Vi har för i helvete träffats tre gånger, hur kan du förvänta dig att vara kär?! Känner jag för att skrika, men gör det inte. Säger lite stillsamt att jag tycker att han borde ge det mer tid. Ses utan förpliktelser och se om det kan ge ngt. Men ett nej är ett nej är ett nej och fortsätter vara ett nej.

Fucking jävla skit! Varför är livet ett sånt skitliv? Jag vill ju bara få en lite längre chans.